Halvmaraton

Det ska kännas att man lever, när man sprungit sin första halvmara. Så här sitter jag med köttsår under ena fotsulan och en sprängfylld blåsa under den andra.

Från början ville jag inte springa alls pga utebliven träning och således kondition. Men den där Göthbergskan lyckades övertala mig till att följa med på milen. Två dagar innan loppet så lyckas hos övertala mig ännu en gång, och vi anmälde oss till ett halvmaraton istället...

Så kl 14.00 gick starten i lördags. Redan de första 100 m uppför skidbacken hade jag hunnit ångra mig 5 ggr. Haha! Efter en mil kom skavsåren tack vare mina nya, för stora och vid detta tillfälle dyblöta strumpor. Men vi knatade på och med lite vilja går allt. Det tog 2 h och 55 min att ta sig runt och det var nog det jobbigaste jag gjort i träningsväg. Men när man tagit sig upp och ner för backarna, sprungit 1 mil med skavsår, tvingat betonglåren framåt och slutligen passerat mållinjen hand i hand med sin bästa vän känns det ganska gott i kroppen!

Så tack min kära vän, för att du drog med mig upp på fjället denna härliga höstdag!
Kanske, men bara kanske, följer jag med med nästa år igen.. ;)